Vid Gössäter slutade färden längs Skara-Kinnekulle-Venerns järnväg (SKVJ), som övertagits av VGJ år 1904, för att i stället fortsätta utmed Mariestad-Kinnekulle järnväg (MKJ), som tillhört VGJ sedan 1909. En rad mindre stationer och hållplatser fanns på vägen till Mariestad. Österängs station låg 4 km från Österängs gods med ståtliga ladugårdsbesättningar, mejeri, kvarn och ångsåg. Från Äskekärrs hållplats utgick en förhållandevis lång smalspårig liten järnväg genom skogarna mot öster över nuvarande E20. Ungefär 2 km söder om Lugnås station reste sig Lugnåsberget, där man tidigare högg ut kvarnstenar.
Mariestad var residensstad i Skaraborgs län. Det fanns därför behov av goda kommunikationer till staden och redan 1874 öppnades en smalspårig järnväg mellan Mariestad och Moholm station på Västra Stambanan. År 1889 tillkom MKJ från Mariestad till Gössäter och därifrån fanns redan järnväg till Skara och sedan vidare till städer som Lidköping och Hjo. Mariestad var tidigt något av "järnvägsknut" och hemvist för många järnvägsanställda. Flera av VGJ-tågen från Göteborg vände i Mariestad. Den dominerande industrin var Katrinefors pappersbruk, som var en viktig kund vid järnvägen.
Linjen från Mariestad till Gårdsjö byggdes av VGJ 1909-1910. I första hand var denna sträcka viktig som transitoled mellan Västra Stambanan och smalspåret i Västergötland. För VGJ var det en bra affär, men för banor som LSSJ och SAJ var det förödande. LSSJ miste mycket av sin trafik över Stenstorp när SAJ öppnades 1904 och riktigt illa blev det när smalspåret till Gårdsjö öppnades 1910. Då försvann en stor del av trafiken från LSSJ för gott och sex år senare var bolagets ekonomiska situation sådan att VGJ i praktiken fick ta över.
Gårdsjö samhälle växte till stor del upp med järnvägen som basnäring. Många järnvägare bodde i Gårdsjö och omlastningen mellan smalspåret och normalspåret krävde folk.
Sidolinjen Torved - Gullspång öppnades 1917.