Första hållplats efter Vara var Emtunga, vilken anlades först år 1916.
Västgötabanan fortsatte över slätten och jordbruksbygden förbi stationerna Tråvad, Stora Hov, Kvänum och Öttum. Tråvads och Kvänums stationssamhällen växte till municipalsamhällen och typiska små centralorter för den omgivande bygden. Här fanns hantverkare och handlande, "lantmännen", åkare och mindre verkstäder. Utanför Kvänum fanns även ett större tegelbruk med stickspår. Framåt Kålltorp blev det mer inslag av skog och vid Kålltorps station gick järnvägen huvudsakligen genom skogsbygd. Närmare Skara blev det åter slättbygd.
Från Skara gick järnvägen fram till år 1912 ut parallellt med LSSJ linje mot Lidköping för att sedan svänga av mot norr (gamla SKVJ). För att slippa vända tågen i Skara lades linjen om så att den gick ut mot öster parallellt med Timmersdalabanan. Järnvägen gick sedan i en båge och anslöt efter några km till den gamla sträckningen mot Gössäter. Första samhälle var Lundsbrunn, ett minicipalsamhälle med hälsobrunn och badanstalt.
Även nästa station, Götene, som utvecklades till en betydande handelsplats, var belägen i ett välordnat minicipalsamhälle. Man nalkades nu Kinnekulle, som dock var tämligen kal på denna sidan, enligt turistbeskrivningen. Utsikten var vidsträckt, och man kunde se ett flertal kyrkor. Från hållplatsen Kinnemalma utgick en 2,1 km lång smalspårig järnväg med 600 mm spårvidd, Malma - Haggårdens Järnväg, till kalkbrott vid Haggården. Gössäters station var en gång i tiden SKVJ:s huvudstation med lokstall och järnvägsverkstad. Den åkande personalen, liksom även trafikchefen, bodde i Gössäter. Från stationen utgick ett 3 km långt godsspår till Hönsäters hamn vid Vänern. Där fanns även en stor cementfabrik.